Några rallarhistorier

Är det alldeles för tyst i dina högtalare ?
Klicka på dessa så får du lite "underhållningsmusik"...

En skogsbo i Orsa finnmark som körde foror åt den dåvarande baningenjören kom en dag in på dennes expedition. Under samtalet stod han och tryckte sig på bröstet hela tiden varför ingenjören frågade : "Biter det ojämt ?" Hästköraren svarade : "Nä, se inschinjörn. Ja slog av ett revben i timmerskogen i vintras och nu vill det peta ut ibland så jag får lov att trycka in de igen".

"Masthuggs-Richard" skulle en gång upp till dåvarande Tandsjö från Orsa. Det enda transportmedel som fanns att tillgå var en dragdressin. Denna fick han låna de sju milen, därav över halva vägen i stigning. När han väl nådde bestämmelseorten undrade man hur det hade gått för honom... -"Jo si jag har dragi och dragi så armarna ä så långa att ja kan stå rak och klia mig i hålföttera".

Samme man bodde den kommande vintern i Sjöändan i en gammal smedja men det var tydligen trångt nå´t alldeles förfärligt där. På en förfrågan hur det var med bostaden svarade han : "Jo-rå men det är så trångt att när två ska ligga får en stå, å när en ska äta får två gå ut". ( Denne Richard är även känd från filmen Kronans-Rallare i sekvensen med trumgropen där han frågar om han inte får gräva den inne istället och bära ut den senare. )

Stenhuggarebasen "Kniv-Johan" hade en gång till uppgift att lasta sten på järnvägsvagnar utefter linjen och sedan bromsa dessa till arbetsplatsen några kilometer längre ned i lutningen. Lastningen skedde vid Helvetesfallet och när vagnarna var fyllda lossades bromsarna. Hastigheten ökade allt mer men när man försökte bromsa visade det sig att dessa hade dragits upp för mycket och fastnat varför de inte kunde användas. På vagnarna fanns nio man som alla vid det här laget illhojtade, dessa var naturligtvis rädda för att hela ekipaget skulle spåra ur vid den 35 meter höga bron över Storstupet. Strax innan bron hann vagnarna upp avdelningsingenjören som nätt och jämt hann slänga sin dressin åt sidan. Då vagnarna hade passerat ser han till sin förskräckelse att någon slänger sig av och hamnar i ett stensöse en bit bort. Han skyndar sig därför fram för att se hur det gått och för att samla ihop "resterna" av mannen. Denne visar sig vara "Kniv-Johan" som genom ett under reser sig upp, dock mörbultad men i övrigt välbehållen. På frågan varför han så dumdristigt hade kastat sig av svarade Johan : -"Jo, se jag tappa min hatt och den måste jag ha tag i".
Vad hände då med vagnarna och det övriga manskapet ? Jo, de kunde hejdas i sin vilda framfart först i motlutet söder om Tallhed, alla helskinnade.

Om ingenjör Axel Rönström (1873-1937) finns många historier och här följer ett par till. Dessa har inte utspelat sig på OHJ-sträckan men väl på Inlandsbanan norr om Sveg.
Hans humör var vida känt och en dag kom han arg och upprörd in i ett jordschakt där hela arbetslaget hade försvunnit mitt under arbetstiden. Den ende som fanns där var förmannen som stod böjd över en större sten. På ingenjörens fråga var laget höll hus fick han följande svar : -"Jo en ä sjuk, en ä i smedjan, tre ä i baracken och dricker kaffe, en ä i skogen och ski..r, å tänt ä de här" varpå stubinen tändes och Rönström fick ovanligt brottom att sätta sig i säkerhet.

Vid passerandet av bangården i Åsarna hade det givits order om att grustågen skulle framföras med nedsatt hastighet. En dag kom ett tåg med en fart som vida överskred den tillåtna. Fly förbannad rusar Rönström ut från sin expedition och skriker till Frasse, bromsarförmannen som tronar på en utav vagnarna. -Vad är det här för djävla sätt ? Varpå Frasse med en stram honnör vrålade tillbaka : -"Sjunde sättet inschinjörn", under det att tåget svepte iväg vidare.